lindaternedal

Idag har varit en dag då jag har mått piss, helt allmänt. Inte på grund av något särskilt som har hänt, utan på grund av vädret och det faktum att jag måste jobba, mellan 11-20.18, närmare bestämt. Jävla helvetesjobb! Jag blir så trött. Det är så typiskt. Jag jobbar alltid när det är något roligt som händer (Laxfestival ikväll i parken) Laxfestivalen i sig är inte speciellt roligt, men jag skulle gärna åkt ner med alla andra och bara gått runt, haft det mysigt i det fina vädret och bara träffa människor man inte träffat på år och dag! Jag är så jävla bitter. Jag är så arg så jag skulle kunna börja gråta. Och det gör ju inte saken bättre att jag måste vara trevlig mot alla dessa kunder, om och om igen. Säga samma sak tusen ggr om dagen och alldeles nyss kom kunden som jag verkligen nästintill avskyr. Åh, suck. Och ändå har hon aldrig gjort mig nånting, jag bara stör mig på henne. Och mjukglass har jag gjort heela dagen, förstår ni hur less jag verkligen är? Nej, jag tror inte det :P Vet att jag låter som världens mest tragiska pessimist men jag kan inte göra nått åt det just precis idag! Hoppas iaf att ni har det trevligare och att alla badar och solar utan mig! Suck. GAAAAAAAAAAAAH! Frustrationen håller på ta livet av mig.

Nej, nu ska man väl fylla på mjukglass, torka borden, diska, säga "hej" och le sådär töntigt när det kommer en kund. Döda mig långsamt med en blåslampa, pleeease!

Ni får förlåta mig för den dåliga uppdateringen. Ha haft så mycket för mig i helgen så har verkligen inte suttit vid datorn nånting! I fredags var vi hos Tommie och Carola, käkade gott och drack lite. Trevligt trevligt!
Sen på lördagen cyklade jag ju Helgum runt, vilken gick bättre än väntat. Har bara ont i rumpan efter den där jäkla sadeln! Ren och skär smärta. Så nu har man klarat sig runt hela Helgumssjön på cykel. 4,2 mil. Stolt man kan vara över sig själv :)
På kvällen på lördagen gick jag ut med Kattis. Vi var hos Sofies kille Martin först och drack och sen drog vi ut på stan. Ingen höjdare alls! Men men :P Tro om jag har vuxit ifrån att gå på stan och krogen? Börjar tro de ibland. Va längesen jag hade roligt ute!
Och igår var jag och älsklingen i Junsele och gick på djurparken. Det var ju några år sen man var där måste jag säga men det var faktiskt rikigt mysigt. Och sen fick vi vara med på en visning av dom vita lejonen, rätt mäktigt att se. När vi kände oss klara åkte vi hemåt och landade hemma hos mig.
Och här hemma höll dom på mixtra med min (splitternya) dator. Dom skulle dela upp hårddiskarna och pappa hade tagit hit Christian som är jätteduktig på de här med datorer ;P Men alltså, det slutade med att det stod att vi skulle stoppa in en recovery CD i datorn, vilket skulle innebära att allt jag hade på datorn skulle ha försvunnit. Och det tillät då fasen inte jag. Det jag har ´på datorn är helt ovärderligt. Alla bilder och alla texter! Nej NEJ! Efter många om och men fick vi till det. Herregud vilken lättnad det var. Skulle ha kunnat gett Christian 5000 just då för att han hade räddat allt på datorn. TACK!

"När du står en dag, vid ett vägskäl i ditt liv, som ett vilset litet barn. Är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar."
Tack älskling för att du finns!

By the way, lyssna på Johnny Cash's "Man in black". Den är underbar. JC är underbar. :)

http://youtube.com/watch?v=iXRmJyIyJbM&feature=related

"Well, there's things that never will be right I know,
And things need changin' everywhere you go,
But 'til we start to make a move to make a few things right,
You'll never see me wear a suit of white."

Sitter här på sängen hemma och ska snart åka och jobba. Ser jag verkligen inte fram emot men det är inte min värsta fasa heller. Trivs rätt bra med att jobba i affär, man får möta tonvis med människor och man får verkligen träna upp sin sociala sida. Det krävs mycket av en när man ska bemöta kunder på ett bra sätt nästan varje dag. Man får aldrig tillåta sig själv att vara irriterad eller sur och låta det gå ut över andra. Nej nej. Tur att jag är duktig på att spela glad och trevlig. :)

Igår kväll låg jag iaf och funderade. Och varje gång jag funderar på det så känner jag mig som en egoist. Det ligger väl i min natur antar jag. Att aldrig tillåta mig själv att känna som jag verkligen känner, utan få dåligt samvete istället. Men jag tänkte att jag är arg, väldigt arg. Jag är arg för att jag önskar att människor runt mig förstod hur dåligt jag mår över det här med att jag inte kom in någonstans till hösten. Jag önskar att folk var lika ledsen som mig, så att dom inte kunde sitta och lyssna på min problem och nicka med ledsna ögon men samtidigt inte alls förstå. Det kanske låter tragiskt, och det är väl precis vad det är. Jag känner mig helt hopplös. Just nu har jag hamnat på ett konstigt ställe i livet, där jag varken vet vad jag känner eller hur jag vill känna. Jag har en stark känsla av att alla bara lever sina liv och jag har inget liv. Att dagarna bara flyger förbi mig, och jag kan som inte följa med. Jag har inte den styrkan eller orken. Hallå, hur hemskt kan man få sitt liv att verka? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte bo här mer. Jag är så fruktansvärt rädd för att fastna här där jag inte har någon framtid. Nu skulle jag bara vilja hoppa på nästa tåg någonstans långt bort och starta ett liv där jag vet att det finns något för mig. Någonting där jag kan utvecklas och bli bättre! Jag känner mig så nere och ledsen, djupt inifrån själen. Det påverkar allt för mig. Jag vill må superbra, så jag slipper låta mina känslor gå ut över andra. För jag vill inte vara en sån. Jag tror mer om mig själv än att vara ett offer som reflekterar all dålig energi på omgivning. Nej, det är inte jag. Måste bara fundera mer och ta tag i saken. För jag vill känna att hur jag än gör, så är jag nöjd med det beslutet. Sitter jag och ångrar saker så kommer det bara driva mig till vansinne. Blä!

Nu ska jag iaf trycka i mig en banan och gå på jobbet.



Min Kattis är en del av min styrka som jag har just nu. Tack för samtalet igår om allt gumman, tror du vet vad jag menar. Jag älskar och uppskattar dig så otroligt mycket. <3

Kärlek till dig T. KYSS

Ibland känns det som att jag står i ett tomrum. Som om jag har ena foten här i trygga Långsele och den andra i något vagt kanske där borta i framtiden som jag inte vet är min. Jag blir trött på att gå och undra, hoppas och stressa upp mig för allt som komma skall eller allt som kanske inte alls kommer. Men vaddå, tydligen måste man behålla optimismen för att behålla förståndet. Jag blir tokig snart. Det känns verkligen jobbigt att inte veta någonting.
Och det känns som att även om jag skulle veta, så skulle jag aldrig vara säker. Jag är en feg människa som söker trygghet. Utan trygghet och stabilitet i vardagen definierar jag mig själv som ingenting. Jag blir rädd när jag tänker på att lämna allt bakom mig och gå framåt till en framtid i något nytt, okänt och tanken på att behöva vara ensam skrämmer mig mer än något annat. Att vara ensam är för mig synonymt med att vara övergiven, trots att jag är så pass klok att jag vet att jag aldrig någonsin skulle bli övergiven. Människor älskar mig, många människor älskar mig och skulle gå genom eld för mig. Det handlar inte om det.
Det handlar om att jag vill vara den där drivna människan som inte nödvändigtvis behöver veta allt innan hon handlar, utan som bara gör det och vet att allt kommer att gå bra. För utan risker och chansningar blir jag en medelmåtta och jag vägrar tillåta det. Vad har allt slit och sena nätter med 14 sidors uppsatser då gjort för nytta? Jag är så feg. Jag är otroligt stolt och så fantastiskt nöjd med mina bedrifter och prestationer i livet hittills. Men du kommer bara till en viss punkt i livet med MVG i alla ämnen. Du kommer rakryggad och med näsan i vädret i studenttåget sjungandes på "Sjung om studentens lyckliga dar..." och med ett betygsdokument som du gärna vill rama in i en guldram på väggen och bara visa hela världen. Men vad gör ett papper med många M:n, V:n och G:n för nytta på en vägg om du inte verkligen använder det till något storslaget. Något i stil med att utbilda sig till läkare eller advokat. Vad fan har man kämpat för om man bara har kämpat för själva betygen i sig? Är det för någon slags bekräftelse eller är det för att bara tillfredsställa sig själv på något vis?

Jag har aldrig varit nöjd med ett G. Nej, jag är då ingen medelmåtta eller någon "vanlig" ung kvinna. Jag är hur bra som helst, kan skriva superbra texter på engelska och göra tilltalande uppsatser om stora ledare som Castro. Fy vad jag är duktig. Kolla mamma, jag fick MVG... Igen.
Någonstans mitt i allt tror jag att jag tappade bort varför jag kämpade. Jag vet inte varför jag alltid har velat vara bäst och velat få bekräftelse på hur duktig jag är om och om igen. Jag tröttnar då aldrig. Och nu är jag snart 20 år gammal, det har gått ett helt år sedan jag tog min efterlängtade student och nu kan jag inte sluta fundera över om mina mål idag bara är baserade på min hysteriska betygsmani? Att jag aldrig kan nöja mig. Folk har förväntningar höga som höghus på mig och det är helt okej, det driver mig framåt och det behöver jag. Men samtidigt så blir jag förvirrad. Vad skulle jag bli utan världens längsta utbildning i bagaget och ett välbetalt jobb? Skulle jag bara bli en besvikelse? Jag har själv satt mig i den här situationen, absolut, men ni skulle bara veta hur svårt det är att veta att människor runt omkring mig ser det som en av livets självklarheter att jag ska bli psykolog och tjäna mer än både mamma och pappa tillsammans.

Ibland känns det som att jag inte får någon luft, jag skulle behöva koppla bort mig från omvärldens påtryckningar och förväntningar och bara få tid över att tänka. Jag hinner inte tänka, jag hinner bara oroa mig för om jag verkligen kommer bli en bra psykolog, om jag ens kommer vilja bli det efter första året på utbildningen? Jag blir stressad. Någon som jag, klassens ljushuvud, ska veta vad hon/han vill.
Delvis vet jag precis vad jag vill och känner mig ambitiös och jätteduktig, men vissa dagar vet jag knappt hur tusan jag kom igenom gymnasiet med dessa suveräna betyg. Var det verkligen jag som gjorde alla prov och arbeten? Finns det en lägsta nivå för en så ansvarsfull och intelligent kvinna eller finns det bara olika steg av höga nivåer? Vad är en godkänd framtid i mina mått mätt?
Jag förstår egentligen inte varför jag sitter och klagar över folks höga förväntningar, utan dem hade jag inte kommit hälften så långt som jag har gjort idag. Jag är fruktansvärt tacksam och glad över att min omgivning har trott på mig. Men jag pratar bara om baksidan av pressen att alltid vara perfekt och aldrig göra något fel. Det är inte alltid lätt, trots att det idag är mycket lättare för mig än när jag var yngre. Idag handlar det mest om mig själv och mina förväntningar på mig själv. Jag är rädd att jag bara drivs av att göra något jag vill ska se bra ut i andras ögon och ignorerar mina egna tankar och känslor. Min egen vilja och mina egna behov. Det är Linda i ett nötskal.
Jag skulle nästan kunna leva ett liv där mitt enda syfte som människa var att göra andra människor glada och nöjda. Jag skulle ge människor hela världen om jag kunde. Ge till andra är det jag upplever som mest tillfredsställande. Det är livsfarligt om jag vill kunna leva ett liv som jag vill trivas med och inte ångra. För om jag har kämpat och slagit mig fram med knytnävarna för att skapa den bästa möjliga framtiden för mig själv så kan jag inte låta allt gå i spillror för att jag vill göra mina nära och kära nöjda. Det är ju helt sinnessjukt. Jag om någon är ju värd att verkligen välja min egen väg efter att ha gått igenom alla skolår och kommit igenom dem med bravur. Eller vad tycker ni? Om man har gett sitt liv hittills till att skapa den bästa framtiden i världshistorien så är det helt talanglöst att inte ge sig själv den rätten idag att ordna den framtiden.

Jag har funderat över en sak på sistone. Jag skulle vilja se in i min perfekta framtid och veta precis hur allt utvecklas. Inte för att jag är nyfiken, utan för att jag vill slippa undra och oroa mig. Jag vill bara veta, helt säkert, till hundra procent. Då slipper jag denna gnagande ovisshet och osäkerheten som detta väntande för med sig. Jag är inte kvinna nog att klara det. Hjälp mig någon, tala om för mig exakt vad jag ska göra, så slipper jag använda min alltför välanvända hjärna! Den har tröttnat, blivit utarbetad, tagit semester och skrumpnat ihop. Vad gör jag nu?

Mjo, det har varit en lång dag idag! Kom hem från bingon vid 22. Min kära Kattis vann hela 100 kr, och det var ju bra. Hon vann ju nästan tillbaka det hon hade satsat ;P Men det är ett rätt trevligt och avslappnande tidsfördriv, hur löjligt det än låter. Jag kanske är som en tant?! Äsch, isåfall så får det vara så. Då är jag en stolt tant i mina bästa år!
När vi kom hem tittade vi på Project Runway, som jag tycker jättemycket om. Är egentligen inget design och modefreak men jag gillar idén med att hitta designer som ska skapa olika saker varje vecka. Det är otroligt underhållande. Därför sitter jag bänkad varje onsdag kl 22.



Fy fan vad seriös jag är som sitter och lägger in bilder på programmet, jag börjar bli en tvättäkta nörd.

Men, till nått annat. Funderar skarpt på att ta hål i örat igen imorgon. Det är Kattis som vill dra med mig. Ni vet, hon har oerhört dåligt inflytande på mig ;) Vart exakt jag ska ta hål får ni kanske se imorgon!

Nu har jag absolut inget mer att skriva, men återkommer imorgon igen. Goooodnatt!

Just nu ligger jag här i sängen för mig själv och väntar på bättre tider. Leker en massa med min nya dator som jag bara älskar. Den funkar hur bra som helst och jag är toppennöjd med den. Det är så skönt att slippa den stationära klumpen i mitt skrivbord. Sen har jag även telias mobila bredband som fungerar jättebra. Fast nu när jag är hemma så snyltar jag på vårt bredband som är mycket snabbare ;)

Igår kväll umgicks jag med min älsklingen Kattis hela kvällen, vi låg och nördade med var sin dator i sängen till kl 2 på natten. Gosh säger jag bara. Vi hade väldigt kul faktiskt, låg och gjorde om oss själva på http://www.taaz.com. Testa! Hur roligt som helst. Och man blir supersnygg också!



Nu har iaf Kattis lämnat mig och åkt hem men snart kommer hon tillbaka och förgyller mig tillvaro!

Nu ska jag försöka dra iväg mig själva på affären och handla lite mat, har lovat min älskling att göra lite middag tills han slutar. Han ska komma hit och käka med mig. Vi kommer knappt träffas i veckan så då får han göra ett snabbt stopp här iaf och pussa på mig lite. Och efter maten så drar han iväg till Helgum och ska hjälpa en granne att sätta upp lite tält och fixa lite inför en fest dom ska ha på lördag! Som jag verkligen ser fram emot. :) Och då sticker jag och Kattis iväg på tant-bingo tillsammans med mamma och min gudmor. Det låter väldigt tragiskt men det är inte lika tråkigt som det verkar, tro mig! Det är rätt lugnt och fridfullt och sen har man ju en liiiiten chans att vinna lite välbehövliga pengar också. Det är aldrig fel!

By the way så är det otroligt skönt att vara ledig. Har haft aggressioner på jobbet på sistone eftersom jag jobbar nästan varje helg och missar en massa saker som alla andra får vara med på. Men jag försöker bita ihop och tänka på lönen som komma skall, annars bryter jag ihop snart. Just såhär på sommaren är det skönt att få vara ledig på helgerna eftersom det är mycket fester och annat påhitt.
Nu jobbar jag i varje fall bara Juli och sen vet jag inte alls vad jag ska göra. Mina storslagna planer på att läsa till psykolog i Östersund föll i bitar när det fattades 11 dagar av arbetslivserfarenhet för att jag ska kunna bli behörig. Jag blir arg och frustrerad, samtidigt som jag vet att regler är regler och det är lika för alla. Det som gör mig mest orolig är att jag inte vet vad jag ska göra nu eftersom jag inte har något jobb, men förhoppningsvis ordnar det sig.

Älskar min Tobias förresten, mest av allt <3