lindaternedal

Ja ni, skrev sent igår kväll och skriver idag igen! Idag har jag hunnit med en del faktiskt, och mycket mer står på schemat. Skjutsade bort pappa, Tobias, lillebror och hans kompis till prylboden i Österforse. Pappa sålde bort lite grejer till Baltzar och fick en moppe! Så vi var där och hämtade den! Och för ett litet tag sen kom jag och mamma hem från Mio. Vi var där och kikade om vi kunde hitta nått fint till mitt rum uppe i Ume. Vill ha en snygg matta, en stor duk som jag kan ha på mitt fula teve-bord däruppe, tavlor eller något annat dekorativt! Men kom hem tomhänt. Tycker Mio kan vara så dyrt ibland och just nu är inte läge att köpa nån matta för 2000. Fyller ju snart år så jag hoppas på presentkort eller pengar så jag kan fixa till rummet lite. Ska ju ändå bo där ett tag hade jag tänkt!

Åh vet ni vad jag vill åka upp till fina Umeå nu! Jag kommer aldrig förstå hur jag kom att trivas så förbannat bra däruppe! Nu, såhär i efterhand och när jag har lärt känna massor med människor, kan jag förstå men från början då jag precis började skolan och inte kände en enda person i klassen, vet inte riktigt hur JAG, en liten försiktig mes, klarade det. Jag vet hur jag är, jag är så äckligt hemmakär att jag nog borde klassas som en liten barnrumpa! Längtar hem jämt, vart jag än är! Vad exakt det är jag längtar efter är jag osäker på, om det är familjen eller bara mitt hem. Tror mest det är känslan av trygghet jag känner här hemma. Jag älskar att vara hemma! HEMMA HEMMA HEMMA!
Men, när jag kom upp till Umeå första gången, med mamma och lillebror i släptåg, så visste jag inte hur det skulle gå! Jag var nervös och samtidigt förväntansfull, såklart. Det skulle vara konstigt annars! På söndagen när dom lämnade mig däruppe så visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Självklart var det ensamt, och i mitt huvud hade jag föreställt mig att jag skulle ligga som en eremit i sängen varenda kväll och gråta tills tårarna tog slut. Men, gråten kom aldrig, ensamheten kändes lagom och bra och jag insåg att jag faktiskt var starkare än jag trodde och det kändes fruktansvärt bra! Har aldrig sett mig själv som en självständig person men då fick jag bevis på att jag faktiskt kunde klara mig själv! Samtidigt kanske det var min beslutsamhet som tog mig igenom den första tiden. Jag menar, att bli psykolog hade jag haft som mål sedan 7e klass på högstadiet och inte tänkte jag ge upp den drömmen bara för att jag saknade mamma. Nej, jag är övertygad om att jag hittade kraft i min beslutsamhet att gå hela vägen, att gå så långt som jag visste att jag kunde komma! Och vet ni, jag kan gå precis hur långt som helst. Precis som varenda människa kan göra om dom lägger ner sin själ och all sin kraft på sina mål och strävanden i livet!

Jag har tänkt att alla som känner mig, om några år, ska få läsa om Sveriges skickligaste och mest omtycka psykolog i alla tidningar. Jag ska öppna en privat klinik, där jag kan bestämma själv vad jag vill satsa på, vilka jag vill hjälpa, vad jag tycker är viktigt! Jag ska tjäna pengar! Jag ska lägga ner tid på att hjälpa så mycket ungdomar som jag bara kan, för samtidigt som jag bara vill spy åt vissa av dagens ungdomar så vet jag att det är samhället som speglar sig i dom och jag vill fixa till, röra om och göra rätt! Hjälpa och ställa upp, forma och se glädje, lägga ner energi på det jag tycker är så fruktansvärt viktigt. Självkänsla och känslan av att man KAN! Vetskapen om att alla inte är lika men fortfarande kan åstadkomma precis lika mycket! På olika sätt. Jag vill pränta in i ungdomars huvuden att vägen att gå är utbildning, spelar ingen roll vilken utbildning. På vägen ska man behandla människor med respekt och känna att det är så viktigt att vara god och hjälpsam att man inte tvekar på att lägga ner all sin själ, inte bara på sig själv, utan även på andra! Jag vill att alla ska se på sig själva med stolthet och känna en sådan stark trygghet att dom i sin tur kan sprida det vidare till sin omgivning. Detta säger jag för att jag vet precis hur viktiga trygga människor är. Jag vill kalla mig själv en bra människokännare och det är få människor som utstrålar trygghet men dom som gör det håller jag fast vid. För dom människorna vet jag precis vart jag har och dom ger mig en känsla av lugn. Därför vet jag också att utan trygghet så går vi under! Barn och ungdomar måste ha en grundtrygghet, dom måste ha någonstans dit dom kan vända sig. Jag vill så mycket, jag önskar jag kunde ge alla av den trygghet jag känner men jag vet att det är omöjligt. Mitt mål är i vilket fall att hjälpa! Jag ska viga mitt liv, att genom mitt framtida yrke hjälpa, inspirera och höja upp människor!

Åh, jag hoppas verkligen det inte är många som har orkat läst allt detta. Det är iaf mina tankar, hur osammanhängande dom än må låta! Jag vill mycket och jag är glad om jag lyckas med hälften av mina mål och drömmar! För dom är många!

Nu har min fina Tim kommit hit, så jag ska gå och mysa med honom lite! Hittade en gammal bild på sötnosen som jag lägger ut för beskådning. <3

Idag ar andra dagen vi ar har, har legat pa stranden pa Agia Anna idag och efter det lag vi vid poolen pa hotellet ett tag! Det ar supervarmt och skont men det blaser som bara den, sa varmen gor inte sa mycket! Ikvall ska vi in till Naxos stad, ska kika om vi hittar nagra roliga affarer och efter det blir det god middag vid hamnen! Vi kanske provar Flamingo, eller vad tror ni om det Patrik och Annelie?

Nu vill nog Tobias lana datorn lite, men kanske skriver fler ggr under resan!

Hoppas allt ar bra darhemma!

<3

Vad fruktansvärt lyckat allt blev hörrni! Vi har hållt på planerat för detta länge nu, dvs Patrik och Annelies svensexa respektive möhippa. Vi har samlats, diskuterat, kommit med idéer, fixat och lagt ner massor av tid och i lördags fick vi äntligen genomföra alltihop! Vi hade dock ljugit lite smått för brudparet och sagt till Patrik att Annelies möhippa skulle bli den 22 aug och till Annelie att Patriks svensexa skulle bli den 15 aug. Och dom svalde allt vi sa, vilket var himla tur!



Det hela började i lördags kl 6.45. Hela gänget samlades på GB-parkeringen och när vi kände oss redo åkte vi mot P & A hus och smög oss mot dörren. Maria ställde sig och knackade på frenetiskt eftersom ingen ville komma och öppna. Tillslut kom en trött Patrik till dörren och såg ínte ut att förstå någonting. Vi (11 st) stormade in i huset och in mot sovrummet där både Annelie och Etna låg och sov. Annelie såg helt förvirrad ut och Etna började skrika, den stackarn! Patrik hann bara upp ur sängen innan killarna tvingade på honom en mankini (Borat säger jag bara) och över den fick han ha en ko-dräkt. Sedan stack dom och Patrik såg så himla trött ut och jag undrade i mitt stilla sinne hur han skulle orka med detta.

Medan killarna försvann så var vi tjejer kvar i huset med Annelie. Annelies mamma hade kommit för att ta hand om Etna så hon var där hon med. Vi hade köpt frukost från Hälsobagarn i stan, samt lite juice och melon. Så vi satte på lite kaffe och åt tillsammans! Detta gjorde vi enbart för att inte skrämma Etna. Vi vågade inte komma in allihopa och bara röva bort både Patrik och Annelie samtidigt, för vi visste hur rädd lillskutten skulle bli. Annelie fick iaf efter frukosten ta på sig världens fulaste skiddräkt och en slöja! Hon fick även en packlista på saker hon skulle behöva under dagen, några konstigare än andra.

Vid 8.40 kom vi iväg och vår låååånga dag började!

1. Med ögonbindel på Annelie begav vi oss mot Hammarstrand och Döviken. Där ligger nämligen Zorbcenter! Var riktigt stolt över Annelie som orkade med att åka över 8 mil med ögonbindel och det gick faktiskt överraskande bra! När vi kom fram fick hon ta av sig den och såg direkt skylten "Zorbcenter" och förstod då vad hon skulle göra. Hon blev nog smått nervös men hon är inte den som bangar! Bollen lastades upp på en ställning bakom en fyrhjuling och kördes uppför slänten där rullningen började. Annelie och hennes syster Marielle började rulla och efter dom skulle jag och Katta (Patriks syster) rulla. När vi stod där nere och tittade på den där stora bollen, så kände vi oss nog rätt lugna. Det såg ut att gå så himla sakta och den rullade inte speciellt långt. Men tji fick vi! Fy tusan vad äckligt det var. Det kanske bara var jag som var känslig men usch. Det kändes som att det gick superfort och sen började hela bollen studsa och varje gång den slog i backen så slog den i min nacke. Gaah, ville bara att det skulle ta slut, vilket det gjorde relativt fort. Och efter åkturen var jag nog snurrig i en halvtimme. En gång och aldrig mer säger jag bara! Haha.



Efter vi hade rullat så hade vi ordnat så att Annelie och en till skulle få köra "Blindstyre", dvs köra en terrängbil i en bana med ögonbindel och ha en person som sitter bredvid dig som måste guida dig genom banan. För att välja sin guide var Annelie tvungen att känna på våra händer (samtidigt som hon inte såg förstås) och sen skulle hon försöka gissa rätt namn på rädd händer. Det slutade med att hon gissade rätt på sin systers händer, så Marielle fick sätta sig bredvid henne i bilen. Dom fick sedan ta på sig headsets med microfoner så att vi utanför bilen skulle höra när dom pratade. Det gick faktiskt förvånansvärt bra, det vara bara några enstaka pinnar som gick av och dom tog sig helskinnade genom banan. Och efter att dom hade kört skulle Maria och Sara köra. Dessa två "par" skulle tydligen tävla och det slutade med att Maria och Sara vann med någon minut! Men roligt var det att lyssna på!

2. När vi begav oss därifrån styrde vi bilarna mot Graninge! Självklart in på lite villovägar så att Annelie inte skulle ha någon aning om vart vi befann oss. Där satt hon med sin ögonbindel och fick gissa vart hon var på väg. Hon fick även små ledtrådar innan varje aktivitet och innan zorbingen hade hon fått en tennisboll och under denna bilfärd fick hon ett par simglasögon. Hon gissade direkt på nån typ av simning och visst kunde man säga att det hade med vatten att göra och kanske även med simning. Hon skulle nämligen få åka vattenskidor!

Men, när vi kom till Graninge VSK så regnade det och vi bestämde oss för att äta lunch innan och försöka vänta ut regnet. Så vi gömde lite ingredienser till en grekisk sallad i ett litet skogsparti där Annelie fick springa omkring och samla ihop vår lunch! Det gick riktigt bra och när hon äntligen att fått ihop allt gick vi in i klubbstugan och förberedde lunchen. Vi hade även köpt juice och kaffe blev vi bjudna på där. Gott och välbehövligt eftersom alla var så himla trötta!

När vi hade fått i oss maten och kände oss redo för lite vattenskidor fick Annelie gå och byta om till en våtdräkt. Ut i regnet och ner på bryggan, i vattenskidorna och ner i vattnet. Den stackarn måste ha frusit som bara den! Första försöket gick inte sådär jättebra men andra gången kom hon upp på skidorna och stod kvar jättelänge! När hon väl kom tillbaka till bryggan var hon jättetrött! Inte så konstigt när man inte har åkt förut, är förmodligen bra mycket jobbigare än man tror. Efter vattenskidorna fick hon även prova på att åka ring. Gick bra ett tag men sen flög hon av som en vante och efter det tror jag hon tappade suget lite. Är nog inget hon prövar på igen!



3. Nu lämnade vi Graninge och nästa ledtråd blev en liten sån leksakshäst. För oss som såg hästen var det en självklar ledtråd men Annelie som hade ögonbindel gissade direkt på en kossa, vilket liksom förstörde det hela lite. Fast samtidigt var det lite roligt att hon inte kom på vad hon skulle få göra. Vi åkte mot Bäckaskog och där fick hon rida! Hon var superduktig! Lärde sig jättesnabbt hur man fick hästen att gå framåt, svänga och stanna. Hon fick gå runt en bana några ggr och när hon var klar fick hon med sig en gammal hästsko som Nero (hästen hon red på) hade haft förut. En jättefint minne som jag tror hon kommer hänga upp nånstans!



4. Vi lämnade Bäckaskog bakom oss och gav henne nästa ledtråd, en cd-skiva! Vi åkte mot Österforse och Kullaborg. Här hade vi en timme på oss att ställa frågor till Annelie. Frågor som vi gjort till både henne och Patrik! När dom var ställda och vi hade fått i oss lite frukt så var det dags för aktiviteten! Annelie och alla vi andra skulle få dansa Aerobic Dance! Tror inte hon jublade av glädje, utan sa mer att hon inte hade nån koordination men hörrni, det gick så bra! Ninni, som körde med oss, hade satt ihop ett jättebra pass och jag tror vi alla tyckte det var rätt roligt. Och väldigt jobbigt! Efter några repititioner fick vi till det rätt bra och allt avslutades med lite nedvarvning och streching.

5. Här lämnade vi (jag, Marielle och Katta) över Annelie helt till Maria och Sara. Hon skulle nämligen få åka till stan och till Hud & Harmoni och få en behandling med Lavastenar. Medan åkte vi förbi hemma hos mig en sväng och hämtade upp efterrätten inför kvällen, och sprang även in på affären för att fixa tändsticksaskar inför kvällens lekar. Fick senare höra att massagen var otroligt uppskattad och att det var jättehärligt!

Här var dagens aktiviteter slut och vi alla samlades uppe i RUIF-stugan för dusch, bastu, middag och fortsatta festligheter! Vi hade ordnat med tacos, bål och efterätt! Hade även kareoke, vilket var hur roligt som helst. Under kvällen spelade och sjöng även Patrik duktiga bror Daniel! En sån otroligt lyckad dag och kväll! Det hade aldrig kunnat bli bättre. Och jag hoppas (och jag vet) att Patrik och Annelie hade det bra och uppskattade allt! Det var för er skull vänner, ni förtjänade det! Nu längtar vi bara till bröllopet också! KRAM!




Nu ska jag allt ta och sova! Men ska bara lägga in en bild på mina fina naglar som jag gjorde dag hos Linda! Är supernöjd! Ville ha såna vita, fina när jag ska utomlands! Åker ju på lördag. Wiiiie.



Godnatt <3