orkeslös
Ja ni, skrev sent igår kväll och skriver idag igen! Idag har jag hunnit med en del faktiskt, och mycket mer står på schemat. Skjutsade bort pappa, Tobias, lillebror och hans kompis till prylboden i Österforse. Pappa sålde bort lite grejer till Baltzar och fick en moppe! Så vi var där och hämtade den! Och för ett litet tag sen kom jag och mamma hem från Mio. Vi var där och kikade om vi kunde hitta nått fint till mitt rum uppe i Ume. Vill ha en snygg matta, en stor duk som jag kan ha på mitt fula teve-bord däruppe, tavlor eller något annat dekorativt! Men kom hem tomhänt. Tycker Mio kan vara så dyrt ibland och just nu är inte läge att köpa nån matta för 2000. Fyller ju snart år så jag hoppas på presentkort eller pengar så jag kan fixa till rummet lite. Ska ju ändå bo där ett tag hade jag tänkt!
Åh vet ni vad jag vill åka upp till fina Umeå nu! Jag kommer aldrig förstå hur jag kom att trivas så förbannat bra däruppe! Nu, såhär i efterhand och när jag har lärt känna massor med människor, kan jag förstå men från början då jag precis började skolan och inte kände en enda person i klassen, vet inte riktigt hur JAG, en liten försiktig mes, klarade det. Jag vet hur jag är, jag är så äckligt hemmakär att jag nog borde klassas som en liten barnrumpa! Längtar hem jämt, vart jag än är! Vad exakt det är jag längtar efter är jag osäker på, om det är familjen eller bara mitt hem. Tror mest det är känslan av trygghet jag känner här hemma. Jag älskar att vara hemma! HEMMA HEMMA HEMMA!
Men, när jag kom upp till Umeå första gången, med mamma och lillebror i släptåg, så visste jag inte hur det skulle gå! Jag var nervös och samtidigt förväntansfull, såklart. Det skulle vara konstigt annars! På söndagen när dom lämnade mig däruppe så visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Självklart var det ensamt, och i mitt huvud hade jag föreställt mig att jag skulle ligga som en eremit i sängen varenda kväll och gråta tills tårarna tog slut. Men, gråten kom aldrig, ensamheten kändes lagom och bra och jag insåg att jag faktiskt var starkare än jag trodde och det kändes fruktansvärt bra! Har aldrig sett mig själv som en självständig person men då fick jag bevis på att jag faktiskt kunde klara mig själv! Samtidigt kanske det var min beslutsamhet som tog mig igenom den första tiden. Jag menar, att bli psykolog hade jag haft som mål sedan 7e klass på högstadiet och inte tänkte jag ge upp den drömmen bara för att jag saknade mamma. Nej, jag är övertygad om att jag hittade kraft i min beslutsamhet att gå hela vägen, att gå så långt som jag visste att jag kunde komma! Och vet ni, jag kan gå precis hur långt som helst. Precis som varenda människa kan göra om dom lägger ner sin själ och all sin kraft på sina mål och strävanden i livet!
Jag har tänkt att alla som känner mig, om några år, ska få läsa om Sveriges skickligaste och mest omtycka psykolog i alla tidningar. Jag ska öppna en privat klinik, där jag kan bestämma själv vad jag vill satsa på, vilka jag vill hjälpa, vad jag tycker är viktigt! Jag ska tjäna pengar! Jag ska lägga ner tid på att hjälpa så mycket ungdomar som jag bara kan, för samtidigt som jag bara vill spy åt vissa av dagens ungdomar så vet jag att det är samhället som speglar sig i dom och jag vill fixa till, röra om och göra rätt! Hjälpa och ställa upp, forma och se glädje, lägga ner energi på det jag tycker är så fruktansvärt viktigt. Självkänsla och känslan av att man KAN! Vetskapen om att alla inte är lika men fortfarande kan åstadkomma precis lika mycket! På olika sätt. Jag vill pränta in i ungdomars huvuden att vägen att gå är utbildning, spelar ingen roll vilken utbildning. På vägen ska man behandla människor med respekt och känna att det är så viktigt att vara god och hjälpsam att man inte tvekar på att lägga ner all sin själ, inte bara på sig själv, utan även på andra! Jag vill att alla ska se på sig själva med stolthet och känna en sådan stark trygghet att dom i sin tur kan sprida det vidare till sin omgivning. Detta säger jag för att jag vet precis hur viktiga trygga människor är. Jag vill kalla mig själv en bra människokännare och det är få människor som utstrålar trygghet men dom som gör det håller jag fast vid. För dom människorna vet jag precis vart jag har och dom ger mig en känsla av lugn. Därför vet jag också att utan trygghet så går vi under! Barn och ungdomar måste ha en grundtrygghet, dom måste ha någonstans dit dom kan vända sig. Jag vill så mycket, jag önskar jag kunde ge alla av den trygghet jag känner men jag vet att det är omöjligt. Mitt mål är i vilket fall att hjälpa! Jag ska viga mitt liv, att genom mitt framtida yrke hjälpa, inspirera och höja upp människor!
Åh, jag hoppas verkligen det inte är många som har orkat läst allt detta. Det är iaf mina tankar, hur osammanhängande dom än må låta! Jag vill mycket och jag är glad om jag lyckas med hälften av mina mål och drömmar! För dom är många!
Nu har min fina Tim kommit hit, så jag ska gå och mysa med honom lite! Hittade en gammal bild på sötnosen som jag lägger ut för beskådning. <3
