Äckel-mättnad och relationsbaserad självkänsla.
Åh så trevligt, eller inte. Jag hatar att vara såhär mätt. Jag förstår inte varför jag utsätter mig själv för det om och om igen när jag har vetskapen långt inne i huvudet om att jag mår piss när jag äter så mycket så jag knappt orkar gå sen! Människan är en dum varelse, vi är dom enda som äter mer när vi är mätta, bara för att "det är så gott". En standard-replik i mitt liv! Tragedi.
Har iaf varit med farmor idag. Sjukhuset - Väntrum - Undersökningssal - Väntrum - Undersökningssal - Bil - Röda korset - Lilla caféet - Bil - Farfar på Skärvstagården - Bil.
Vilken jäkla dag! Jag kan bara konstatera att min farmor är en människa som suger ut all min energi ur mig när jag måste tillbringa ett x antal timmar med henne. En timme går bra, men efter 61 min har orken liksom sinat bort och jag vill bara skjuta mig själv. Det är inte lätt ibland.
Kom iaf hem vid 2 - halv 3 och då kom Kattis hit. Vi skulle ha bakdag idag och vår ursprungliga tanke var att baka kanelbullar, vilket man aldrig gör! Vi var så sugna på det men det blev en pepparkaka med vaniljvisp och chokladmuffins med daim i. De två olika "kakorna" hade smått varierande resultat, men det gick att äta. Bjöd hit Magnus och Jeanette också så vi skulle slippa ha så mycket fikabröd kvar, sånt går knappt åt hemma hos mig.
Nu ska jag snart iväg till Kattis, hon lämnade mig för någon timme sen för att umgås lite med sina föräldrar men snart kommer jag och stör. Vet inte alls vad vi gör, antingen är vi hos henne och bara snackar skit eller så åker vi till Tobias och ockuperar hans lägenhet tills han kommer hem ikväll halv 1. Återstår att se.
Psykologsnack neröver, läs på egen risk!
Håller just nu på att läsa min bok "Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor". Jag tycker jättemycket om den, trots att jag inte riktigt känner igen mig i den till 100%. Jag är verkligen en prestationsprinsessa men jag känner att den här boken är väldigt riktad till lite äldre personer. Dom som har varit i arbetslivet i ett 10-tal år och som har känt på det där livet då man måste prestera, i både karriär och relationer. Så långt har jag inte hunnit än men det skulle inte förvåna mig om boken skulle stämma in bättre om några år. Jag hoppas dock att jag efter att ha läst boken kanske slipper undan duktighetsfällan och försöker vara smartare än att bränna ut mig själv i min längtan efter ett framgångsrikt liv.
Jag hittade iaf en mening eller två som passade in perfekt på mig och jag log för mig själv när jag läste dom. Vill bara förklara innan jag skriver meningen att det handlar om inre trygghet och självkänsla.
Det finns två typer av självkänsla enligt en Maarit Johnson, dels kompetensbaserad självkänsla och dels relationsbaserad självkänsla.
"Den som satsar på kompetensen vill gärna prestera bättre än andra, är starkt självkritisk, undviken misslyckanden, har höga krav på sig själv att vara perfekt och ha kontrollen över andra. Problemet är att en sådan person innerst inne inte tror sig klara av en enda av sina föresatser."
"Den som försöker ersätta den inre tryggheten med kärlek och acceptans från andra är ständigt rädd för att bli förskjuten eller avvisad. Därför undviken denna person konflikter och har en tendens att undertrycka egna känslor och behov till förmån för andra så att de ska må bra."
Det första utdraget ur boken handlar om kompetensbaserad självkänsla och det är inte jag, inte helt, men förmodligen delvis. Däremot är det andra utdraget om relationsbaserad självkänsla jag på pricken. När jag läser det och försöker se det utifrån är det rätt patetiskt, men jag har ett stort problem med att jag vill göra alla nöjda och vara alla tillags, trots att jag ibland inte vill eller orkar. Och ibland tycker jag inte ens att vissa personer förtjänar att bli så bra behandlade som jag behandlar dom. Men jag kan inte vara otrevlig mot människor, det går helt emot mina principer. Alla måste tycka om mig, så sjukt är det. Det är min tanke, samtidigt som jag vet att det är helt absurt eftersom alla omöjligen kan tycka om alla. Men jag vet ju iaf om det och jag ska försöka jobba bort den lilla skavanken. Det är jobbigt och tärande, tro mig!
Har iaf varit med farmor idag. Sjukhuset - Väntrum - Undersökningssal - Väntrum - Undersökningssal - Bil - Röda korset - Lilla caféet - Bil - Farfar på Skärvstagården - Bil.
Vilken jäkla dag! Jag kan bara konstatera att min farmor är en människa som suger ut all min energi ur mig när jag måste tillbringa ett x antal timmar med henne. En timme går bra, men efter 61 min har orken liksom sinat bort och jag vill bara skjuta mig själv. Det är inte lätt ibland.
Kom iaf hem vid 2 - halv 3 och då kom Kattis hit. Vi skulle ha bakdag idag och vår ursprungliga tanke var att baka kanelbullar, vilket man aldrig gör! Vi var så sugna på det men det blev en pepparkaka med vaniljvisp och chokladmuffins med daim i. De två olika "kakorna" hade smått varierande resultat, men det gick att äta. Bjöd hit Magnus och Jeanette också så vi skulle slippa ha så mycket fikabröd kvar, sånt går knappt åt hemma hos mig.
Nu ska jag snart iväg till Kattis, hon lämnade mig för någon timme sen för att umgås lite med sina föräldrar men snart kommer jag och stör. Vet inte alls vad vi gör, antingen är vi hos henne och bara snackar skit eller så åker vi till Tobias och ockuperar hans lägenhet tills han kommer hem ikväll halv 1. Återstår att se.
Psykologsnack neröver, läs på egen risk!
Håller just nu på att läsa min bok "Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor". Jag tycker jättemycket om den, trots att jag inte riktigt känner igen mig i den till 100%. Jag är verkligen en prestationsprinsessa men jag känner att den här boken är väldigt riktad till lite äldre personer. Dom som har varit i arbetslivet i ett 10-tal år och som har känt på det där livet då man måste prestera, i både karriär och relationer. Så långt har jag inte hunnit än men det skulle inte förvåna mig om boken skulle stämma in bättre om några år. Jag hoppas dock att jag efter att ha läst boken kanske slipper undan duktighetsfällan och försöker vara smartare än att bränna ut mig själv i min längtan efter ett framgångsrikt liv.
Jag hittade iaf en mening eller två som passade in perfekt på mig och jag log för mig själv när jag läste dom. Vill bara förklara innan jag skriver meningen att det handlar om inre trygghet och självkänsla.
Det finns två typer av självkänsla enligt en Maarit Johnson, dels kompetensbaserad självkänsla och dels relationsbaserad självkänsla.
"Den som satsar på kompetensen vill gärna prestera bättre än andra, är starkt självkritisk, undviken misslyckanden, har höga krav på sig själv att vara perfekt och ha kontrollen över andra. Problemet är att en sådan person innerst inne inte tror sig klara av en enda av sina föresatser."
"Den som försöker ersätta den inre tryggheten med kärlek och acceptans från andra är ständigt rädd för att bli förskjuten eller avvisad. Därför undviken denna person konflikter och har en tendens att undertrycka egna känslor och behov till förmån för andra så att de ska må bra."
Det första utdraget ur boken handlar om kompetensbaserad självkänsla och det är inte jag, inte helt, men förmodligen delvis. Däremot är det andra utdraget om relationsbaserad självkänsla jag på pricken. När jag läser det och försöker se det utifrån är det rätt patetiskt, men jag har ett stort problem med att jag vill göra alla nöjda och vara alla tillags, trots att jag ibland inte vill eller orkar. Och ibland tycker jag inte ens att vissa personer förtjänar att bli så bra behandlade som jag behandlar dom. Men jag kan inte vara otrevlig mot människor, det går helt emot mina principer. Alla måste tycka om mig, så sjukt är det. Det är min tanke, samtidigt som jag vet att det är helt absurt eftersom alla omöjligen kan tycka om alla. Men jag vet ju iaf om det och jag ska försöka jobba bort den lilla skavanken. Det är jobbigt och tärande, tro mig!
Kommentarer
Trackback
