lindaternedal

Det är precis vad jag är. Jag mår inte dåligt, är inte missnöjd med allt, utan jag känner bara att jag sitter här och är oinspirerad att göra saker. Som att skriva i min blogg. Det känns tråkigt, för jag vill inte bara sitta och skriva om vad jag har gjort på dagarna. Hur meningslöst är inte det? Jag vill skriva intressanta saker om allt möjligt som händer i världen och tankar och åsikter som jag har. Men just nu är ingen bra tid för det, varför vet jag inte. Det här senaste året har verkligen varit ett turbulent år och jag har hamnat i som olika svackor. Vissa riktigt djupa, andra såna som bara varat i några timmar eller någon dag. Det är känslomässiga svackor och inget som tar död på mig, utan något som jag klarar av. Jag är starkare än vad jag själv tror har jag kommit att förstå nu i efterhand. Det är bara så förbannat tråkigt att gå igenom dem. Hade gärna sluppit. Det "roliga" är också att jag inte alls kan förklara varför jag vissa dagar mår bra och vissa sämre, det bara händer. På en timme kan min tillvaro gå från att kännas harmonisk och glad, till att övergå i ett slags moln av nedstämdhet som bara vill jävlas med mig. Och tro inte för all del att det är så hemskt som det låter, är långt ifrån deprimerad och ledsen, är bara nedstämd. Och det tär på mig, speciellt när jag inte för allt i världen kan förstå varför. Förut förstod jag varför, när allt blev skit med universitetet och min tillvaro bara kastades omkull, men någonstans vill jag tro att jag har kommit över det. Tydligen inte.

Ska jag spekulera fritt så kan en anledning till de dåliga stunderna vara det faktum att mina vänner flyttar ifrån mig. Och det är inte själva flytten i sig som jag tycker är jobbig. Det är inte det att jag inte får vara nära dem, utan att de flyttar och skapar nya liv för sig själva. It pisses me off. Och inte fan är jag arg på mina älskade vänner (syftar på Kattis och Kristoffer), är jävligt arg på mig själv. Man kan bara vara arg på sig själv när det handlar om missnöje i livet som man kan göra något åt. Inget är någon annans fel. Så långt har jag kommit i mina intelligenta tankar. Men vad är det då tänkt att jag ska göra just nu? Jag befinner mig i något mellanting, har inget jobb, har ingen plats på ett universitet. Bor hemma, har världens underbaraste pojkvän och försöker fundera över hur tusan jag ska överleva hösten. Är det någon som har något svar på den frågan? Uppskattar svar, någon!?
Jag vet inte riktigt vad jag tänker just nu, varenda dag som rinner iväg känns relativt bortkastad när man lever sitt liv och bara väntar på bättre tider. Tider då jag kan söka utbildning igen, flytta ihop med Tobias och kan få en början till en ny framtid. Under väntan kan man inte leva ett meningsfullt liv. Allt känns som någonting jag gör medan jag väntar. Hur jävla roligt är det? Det roliga är att jag känner mig fruktansvärt egoistisk när jag skriver såhär. Har världens underbaraste familj, universums mest stöttande pojkvän och hur fina vänner som helst. Varför gnälla? Jo, för att mitt i allt det bra i mitt liv, finns jag själv. Den viktigaste av dem alla. Jag har massor av fint i min omgivning som absolut förgyller allt för mig, men jag vill känna att jag gör något som betyder något. Jag är inte en sån människa som är nöjd med att finnas till och bara vara snäll och trevlig, för det vet jag att jag är. Fråga alla mina kunder på Konsum om ni inte tror mig.

Jag har funderat på en sak, vilket jag gör ganska ofta, men det är något som jag känner har varit viktigt för mig att få komma underfund med. Jag är mycket mer än den Linda som alla tror att de känner. Det betyder inte att jag har en hemlig identitet och klär ut mig till Batwomen på nätterna, utan jag har bara insett att det finns en drivkraft bakom min följsamma och anpassningsbara yta. En drivkraft som jag vet alltid har funnits där, men som på slutet har yttrat sig mer och mer. Jag har alltid haft en enorm drivkraft och målmedvetenhet, men jag har även lyssnat alldeles för mycket på vad andra ha velat och stoppat undan alla mina egna behov, ignorerat saker som jag själv velat göra. Jag är jävligt mesig, väldigt lättpåverkad och sjukt svag i sammanhang där jag blir kritiserad. Så det känns så otroligt befriande att äntligen känna ett jävlar-anamma. Jag tänker inte förvandlas till någon elak bitch nu, men däremot har jag bestämt mig för att försöka stå upp för mig själv och bara göra saker som jag själv vill göra. Och inte alltid låta alla andra gå före mig. Förut har det varit väldigt långt borta för mig, men idag får det mig att bli en stark, självständig kvinna som inte låter något komma i sin väg. Inte något, hör ni mig? Jag tänker göra allt för att komma dit jag vill komma, jag stöter gärna på massvis med hinder, eftersom jag nu har insett att motgångar gör mig starkare. Jag behöver det.

GIVE ME ALL YOU'VE GOT!