Mina personliga tankar!
Ibland känns det som att jag står i ett tomrum. Som om jag har ena foten här i trygga Långsele och den andra i något vagt kanske där borta i framtiden som jag inte vet är min. Jag blir trött på att gå och undra, hoppas och stressa upp mig för allt som komma skall eller allt som kanske inte alls kommer. Men vaddå, tydligen måste man behålla optimismen för att behålla förståndet. Jag blir tokig snart. Det känns verkligen jobbigt att inte veta någonting.
Och det känns som att även om jag skulle veta, så skulle jag aldrig vara säker. Jag är en feg människa som söker trygghet. Utan trygghet och stabilitet i vardagen definierar jag mig själv som ingenting. Jag blir rädd när jag tänker på att lämna allt bakom mig och gå framåt till en framtid i något nytt, okänt och tanken på att behöva vara ensam skrämmer mig mer än något annat. Att vara ensam är för mig synonymt med att vara övergiven, trots att jag är så pass klok att jag vet att jag aldrig någonsin skulle bli övergiven. Människor älskar mig, många människor älskar mig och skulle gå genom eld för mig. Det handlar inte om det.
Det handlar om att jag vill vara den där drivna människan som inte nödvändigtvis behöver veta allt innan hon handlar, utan som bara gör det och vet att allt kommer att gå bra. För utan risker och chansningar blir jag en medelmåtta och jag vägrar tillåta det. Vad har allt slit och sena nätter med 14 sidors uppsatser då gjort för nytta? Jag är så feg. Jag är otroligt stolt och så fantastiskt nöjd med mina bedrifter och prestationer i livet hittills. Men du kommer bara till en viss punkt i livet med MVG i alla ämnen. Du kommer rakryggad och med näsan i vädret i studenttåget sjungandes på "Sjung om studentens lyckliga dar..." och med ett betygsdokument som du gärna vill rama in i en guldram på väggen och bara visa hela världen. Men vad gör ett papper med många M:n, V:n och G:n för nytta på en vägg om du inte verkligen använder det till något storslaget. Något i stil med att utbilda sig till läkare eller advokat. Vad fan har man kämpat för om man bara har kämpat för själva betygen i sig? Är det för någon slags bekräftelse eller är det för att bara tillfredsställa sig själv på något vis?
Jag har aldrig varit nöjd med ett G. Nej, jag är då ingen medelmåtta eller någon "vanlig" ung kvinna. Jag är hur bra som helst, kan skriva superbra texter på engelska och göra tilltalande uppsatser om stora ledare som Castro. Fy vad jag är duktig. Kolla mamma, jag fick MVG... Igen.
Någonstans mitt i allt tror jag att jag tappade bort varför jag kämpade. Jag vet inte varför jag alltid har velat vara bäst och velat få bekräftelse på hur duktig jag är om och om igen. Jag tröttnar då aldrig. Och nu är jag snart 20 år gammal, det har gått ett helt år sedan jag tog min efterlängtade student och nu kan jag inte sluta fundera över om mina mål idag bara är baserade på min hysteriska betygsmani? Att jag aldrig kan nöja mig. Folk har förväntningar höga som höghus på mig och det är helt okej, det driver mig framåt och det behöver jag. Men samtidigt så blir jag förvirrad. Vad skulle jag bli utan världens längsta utbildning i bagaget och ett välbetalt jobb? Skulle jag bara bli en besvikelse? Jag har själv satt mig i den här situationen, absolut, men ni skulle bara veta hur svårt det är att veta att människor runt omkring mig ser det som en av livets självklarheter att jag ska bli psykolog och tjäna mer än både mamma och pappa tillsammans.
Ibland känns det som att jag inte får någon luft, jag skulle behöva koppla bort mig från omvärldens påtryckningar och förväntningar och bara få tid över att tänka. Jag hinner inte tänka, jag hinner bara oroa mig för om jag verkligen kommer bli en bra psykolog, om jag ens kommer vilja bli det efter första året på utbildningen? Jag blir stressad. Någon som jag, klassens ljushuvud, ska veta vad hon/han vill.
Delvis vet jag precis vad jag vill och känner mig ambitiös och jätteduktig, men vissa dagar vet jag knappt hur tusan jag kom igenom gymnasiet med dessa suveräna betyg. Var det verkligen jag som gjorde alla prov och arbeten? Finns det en lägsta nivå för en så ansvarsfull och intelligent kvinna eller finns det bara olika steg av höga nivåer? Vad är en godkänd framtid i mina mått mätt?
Jag förstår egentligen inte varför jag sitter och klagar över folks höga förväntningar, utan dem hade jag inte kommit hälften så långt som jag har gjort idag. Jag är fruktansvärt tacksam och glad över att min omgivning har trott på mig. Men jag pratar bara om baksidan av pressen att alltid vara perfekt och aldrig göra något fel. Det är inte alltid lätt, trots att det idag är mycket lättare för mig än när jag var yngre. Idag handlar det mest om mig själv och mina förväntningar på mig själv. Jag är rädd att jag bara drivs av att göra något jag vill ska se bra ut i andras ögon och ignorerar mina egna tankar och känslor. Min egen vilja och mina egna behov. Det är Linda i ett nötskal.
Jag skulle nästan kunna leva ett liv där mitt enda syfte som människa var att göra andra människor glada och nöjda. Jag skulle ge människor hela världen om jag kunde. Ge till andra är det jag upplever som mest tillfredsställande. Det är livsfarligt om jag vill kunna leva ett liv som jag vill trivas med och inte ångra. För om jag har kämpat och slagit mig fram med knytnävarna för att skapa den bästa möjliga framtiden för mig själv så kan jag inte låta allt gå i spillror för att jag vill göra mina nära och kära nöjda. Det är ju helt sinnessjukt. Jag om någon är ju värd att verkligen välja min egen väg efter att ha gått igenom alla skolår och kommit igenom dem med bravur. Eller vad tycker ni? Om man har gett sitt liv hittills till att skapa den bästa framtiden i världshistorien så är det helt talanglöst att inte ge sig själv den rätten idag att ordna den framtiden.
Jag har funderat över en sak på sistone. Jag skulle vilja se in i min perfekta framtid och veta precis hur allt utvecklas. Inte för att jag är nyfiken, utan för att jag vill slippa undra och oroa mig. Jag vill bara veta, helt säkert, till hundra procent. Då slipper jag denna gnagande ovisshet och osäkerheten som detta väntande för med sig. Jag är inte kvinna nog att klara det. Hjälp mig någon, tala om för mig exakt vad jag ska göra, så slipper jag använda min alltför välanvända hjärna! Den har tröttnat, blivit utarbetad, tagit semester och skrumpnat ihop. Vad gör jag nu?
